Marika Lagercrantz är sedan i maj ordförande för KLYS, Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd. Man kan lugnt säga att hon är betydligt mer välkänd än den organisation hon representerar. I bagaget bär hon med sig ett långt yrkesliv som skådespelare och som regissör. De senaste åren har hon bott i Berlin och där varit svenskt kulturråd – en erfarenhet som kommer synnerligen väl till pass i hennes senaste roll.
Symf är, tillsammans med andra förbund och intresseorganisationer som representerar musiker, kompositörer, skådespelare, konstnärer, artister och fotografer, medlem i KLYS. Uppgiften är att samordna, stötta och företräda medlemsorganisationerna när det gäller upphovsrätt, kulturpolitik, trygghetssystem och annat där gemensamma insatser ger större och tyngre effekt. Marika Lagercrantz leder ett KLYS som för många är okänt och som verkligen kan behöva ett välkänt ansikte utåt. Marika själv hade heller inte full koll på vad KLYS arbetade med innan hon erbjöds ordförandeskapet.
– Det jag kunde om KLYS var mest det som Teaterförbundets ordförande och förbundsdirektör, Anna Carlson och Jaan Kolk, hade berättat om. Jag var medveten om vilka förhandlingar som gjordes och ungefär vad som pågick. Men när jag startade så visste jag alltför lite. Nu vet jag mer.
Det var just Anna Carlson som ringde och erbjöd henne uppdraget för KLYS. Hon nappade på det.
– Jag hade ett treårigt förordnande som kulturråd. Det skulle ha gått att förlänga två år till. Men jag behövde komma hem. Som kulturskapare har man ju så låg pension så jag insåg att jag måste fortsätta jobba åtminstone tills jag blir 67 år. Så jag behövde verkligen komma hem och fortsätta arbeta.
- Jag fick 6 månader betalt efter att jag avslutade jobbet som kulturråd i Berlin. Man erbjuds det för att man ska hinna söka ett nytt jobb efter sin utlandsvistelse.
Det som lockade med den nya rollen som ordförande för KLYS var möjligheten att få kombinera erfarenheterna från scenen med allt det som hon fått med sig från tiden i Tyskland.
– Jag kände att jag skulle få användning av hela den kunskapsmängd som jag inhämtade under de tre åren i Berlin. Och det finns knappt en ort i Sverige som jag inte har varit i. Jag har spelat på konserthusens stora scener och på hembygdsgården i Burträsk. Jag har arbetat på båda sidor och varit administratör, förhandlare och främjare. Nu kanske jag kunde få använda all den kunskapen till att hjälpa musiker, teatermänniskor, författare och konstnärer av alla de slag.
Marika menar att det skulle ha känts märkligt att gå tillbaka till teatern och bara lämna allt som hon hade lärt sig i av den ganska hårda världen som ett kulturråd rör sig i. Hon såg fram emot kunna förvalta lite av det.
Känner du att du har nytta av det nu?
– Ja, varje dag känner jag det. Hade jag kommit direkt från teatern till KLYS hade jag inte kunnat det här men nu känner jag att jag kan representera Sveriges kulturskapare för att jag just har jobbat så gränsöverskridande. Jag har jobbat med ord, med musik och med bild. Och jag har arbetat med den fysiska teatern, den moderna dansens form i min ungdom.
– Jag kommer från en kultursläkt och är uppväxt med ”armlängds avstånd” och det fria ordets absoluta helgedom. Fanns det något som var religion i mitt barndomshem så var det ”Det fria ordet”.
Visste du vad du ville göra när du började som KLYS-ordförande?
– Ja, en del. När man är ute i världen så har man nästan överallt ett väldigt starkt förhållande till sina kulturskapare och till konsten. Det är väldigt få länder i världen där inte medborgarna har sin identitet i sin egen kultur. Ett av de länderna är Sverige. Det skapar ett jätteproblem för oss, tycker jag.
Om du jämför med Tyskland. Vad är skillnaden?
– Allt. Det finns en teater i varenda byhåla i Tyskland. Det är inget man diskuterar. Det bara ska vara så. Man har ett väldigt starkt förhållande till kulturarvet och det är ju inte helt enkelt i Tyskland eftersom en del av arvet i grunden är ifrågasatt. Man sa på 30-talet att ett land som har skapat Beethoven inte kunde vara idioter. Jo, det kunde det.
– Men man håller väldigt starkt på att det inte går att leva om det inte finns konst. Man har ju en ganska nylig erfarenhet av diktatorer. Både nazistiska och kommunistiska. Det första de gjorde var att förbjuda den moderna konsten medan man förhöll sig romantiskt till konsten som var före. Stalin, till exempel, förbjud poeterna som levde under hans tid, medan han själv älskade Pusjkin. Samma Pusjkin som 1800-talets tsarer förbjöd på sin tid.
– Därför är man i Tyskland så noga med att skydda de kulturutövare som lever nu – den moderna konsten. Och den måste man alltid skydda centralt. Däremot får själva kulturpolitiken aldrig vara centralstyrd för det är precis vad alla diktatorer har gjort. Därför sköter alla förbundsländer i Tyskland sin kulturpolitik men när det gäller kulturskaparnas villkor så sköts det centralt. Det tyska kulturdepartementet har bara den frågan att arbeta med.
Marika ställer sig frågorna om hur vi gör här i Sverige. Hur sköter vi den moderna konstmusiken som varken får mycket pengar och heller inte så mycket publik? Hur stödjer vi den moderna dramatiken?
– Efter fyra månader i Berlin hade jag varit med om tre olika stora teaterfestivaler. Jag var helt utmattad. Jag frågade den konstnärliga ledaren för SchauBühne varför de har festivaler hela tiden. ”Det är vårt enda sätt att stödja det moderna dramat. Vi får ingen publik till den annars. Hur gör ni i Sverige?”, var hans motfråga. Jag blev alldeles tyst. Så nu kom jag till KLYS med den. Hur ska vi göra för att stödja de nu levande kulturskaparna?
Redan tre år efter nazismens fall, 1948, skapades den moderna kulturpolitiken i Västtyskland. Då bestämde man att man måste ha festivaler för konsten. De kallades fyrtorn. Man använde det ordet för att den moderna konsten kanske kan förhindra Tyskland att återigen gå på grund.
– Därför vill jag att när KLYS har konferenser ska det alltid finnas konstnärer där som ska tala om vad de gör just nu. Konsten måste vara delaktig i samhället. Det för jag in i KLYS väldigt starkt.
Samverkansmodellen som kom för fem år sedan, och många av medlemsorganisationerna var mycket tveksamma till, är här för att stanna. Marika menar att vi måste diskutera det här och vi måste hjälpa de utredningar som kommer från riksdagen och kulturdepartementet i den här frågan. Det här är viktigt för det är ingen självklarhet att det finns en kultur i Sverige.
Kulturskaparnas villkor måste vara en prioriterad angelägenhet för KLYS och det är oerhört viktigt att vi säger att vi vill ha en stark statlig konstnärpolitik.
– Vi har blivit uppsagda, vi har blivit trampade på. Vi har levt under svåra villkor, alla vi som har jobbat i den här världen. En stor del av oss kan inte vara sjukskrivna. Jag själv får exempelvis ingen arbetslöshetsersättning för att jag har ett företag. Och det företaget betraktas som om det gick med vinst. Jag vill inte ens ha det där företaget, men jag är tvungen. Det kräver arbetsgivarna!
Just nu är det bildkonstnärerna som har det värst. Marika Lagercrantz vill att KLYS koncentrerar sig på dem. På alla nivåer. Det ska vara ett mantra för alla medlemsorganisationerna. Som ett ”för övrigt anser jag att Kartago ska förstöras”. Och om det är Symfs medlemmar som ligger illa till så ska samma sak gälla dem. ”För övrigt anser jag att Västerås Sinfonietta inte ska läggas ner!”
Samverkansmodellen är rörig. Det är mycket otydliga direktiv till regionerna. Det är otydliga direktiv från departementet. Marika menar att man måste betänka att våra politiker i riksdag, regioner och i kommuner inte kan så mycket om kultur.
– I Tyskland har man en känsla av att varenda tjänsteman har en djup kunskap om kulturen och om arvet. Under min tid i Berlin myntade jag uttrycket att ”det är tråkigt att äta middag med en svensk”. Om du ska förhandla med en svensk så går det fort. Men om det ska bli en djupare kontakt då ska man äta middag. Men vad ska man prata om? Så jag införde att inget besök av politiker eller näringsliv skulle ske utan ett kulturellt inslag. Så menar jag att vi borde göra på alla konferenser. Det ska inte finnas en konferens i Sverige som inte har en kulturskapare där. Och då pratar jag inte om en musiker i pausen. Då kan ni sätta på radion istället om ni vill ha mingelmusik.
En annan viktig fråga för KLYS – och för alla andra är att hur vi ska ta emot de människor som flyr för sitt liv. Hon talar sig varm för ett par olika initiativ som nu finns – Invitationsdepartementet och Kompissverige. De arbetar för att underlätta för de som kommer hit från andra länder ska kunna få kontakt med svenskar på ett lätt och avspänt sätt.
– Vi ska se till att få kontakt med de kulturskapare som kommer hit.
I februari nästa år organiserar KLYS en kongress om konstnärspolitik i Gävle konserthus. Kulturministern Alice Bah Kunke kommer dit. Dagen före anordnar man en mötesplats för kulturskapare från hela landet.
– Kom dit! Delta! Låt oss samtala om hur vi bäst försvarar kulturskaparnas villkor i vårt land tillsammans.
Jag ser fram emot att träffa er alla den 8 och 9 februari 2016. Tveka inte att ta kontakt om ni vill delta! n
Jonas Nyberg
