Pianisten som alla vill spela med

 

Få musiker i Sverige väcker så varma reaktioner som pianisten Lennart Wallin. När han namns nämns får många av hans medmusiker något ömt i blicken. Lennart har i mer än fyra decennier ackompanjerat musiker vid provspelningar till många av Sveriges orkestrar. Med sitt lugn, sitt vänliga sätt och sin musikaliska lyhördhet har han varit, och är fortfarande, en efterfrågad ackompanjatör och orkesterpianist.

 

Lennart tycker om att fika. Han vurmar för gott kaffe och kanelbullar. Det är därför ingen slump att han vill träffas på ett kafé för att samtala om sitt liv som pianist. Det livet började i Ångermanland för många år sedan.

– Jag kom från Härnösand till Musikhögskolan här i Stockholm. 

 

Lennart började kompa sin pappa redan i åttaårsåldern uppe i Härnösand. Hans pappa sjöng tenor i domkyrkokören och spelade lite klarinett och piano. På biblioteket i Härnösand hängde Lennart mycket. Där kunde man beställa noter från Kungliga Akademiens bibliotek i Stockholm. 

– Den här tonsättaren kanske är spännande, tänkte jag. Ibland spelade man hellre än bra, men det var en slags skola det också. Sen slaktade man den ena pianokonserten efter den andra tillsammans med goda och likasinnade kamrater, säger Lennart och skrattar.

 

Då fanns ingen kommunal musikskola ännu, men Västernorrlands läns musikförbund erbjöd undervisning i bland annat piano. Där fick Lennart ta lektioner för pianoläraren Kåre Tirén, som var släkt med konstnärerna Johan (som hänger på Nationalmuseum) och Karl Tirén (som inte hänger på Nationalmuseum). Kåre var en fin pianist, och en stimulerande och väldigt omtyckt lärare, som starkt bidrog till Lennarts musikaliska utveckling.  Lennart sökte och kom in på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm år 1968. 

– Det var underbart, spännande och åtråvärt på alla sätt. Nu kunde jag gå direkt till Kungliga Akademiens Musikbibliotek och hämta ut noter. Jag kompade en massa olika musiker - hela Ackis-tiden var en enda lång ackompanjemangsperiod. Jag drogs till det för jag hade spelat med folk hemmavid och kompat folk som spelade alla möjliga instrument. Jag kände mig hemma med det, säger han.

 

När Lennart kom till Stockholm började han också som timlärare i Kommunala musikskolan i Sollentuna och på några andra musikskolor i Stockholm. Det var bra, för då hade han pengar att röra sig med. Och att köpa en bil för.

– Jag var intresserad av bilar och jag hade en gammal bullmerca med mig när jag flyttade till Stockholm. Men den var skrotfärdig så jag köpte en Mercedes 190 SL. Den kallades för gubbracer, säger han med ett leende.

 

På Musikhögskolan användes han flitigt som ackompanjatör bland annat för trombon- och konstrabasklasserna. Det dök också upp uppdrag som ackompanjatör vid provspelningar.

– Mitt första betalda jobb? Ja, det var antagligen någon studiekamrat på Ackis som betalade mig för att kompa en provspelning. På den tiden var det vanligt att man hade med sig en egen pianist, säger han.

 

Han var klar på Musikhögskolan 1973 och ungefär samtidigt bildade han en pianotrio med cellisten Elemér Lavotha och violinisten Nils-Erik Sparf. De turnerande en hel del. Samtidigt fanns det annat som lockade.

– Jag var ganska framåt på den tiden när jag just kommit till Stockholm och in på Musikhögskolan. Någon uppmuntrade mig att gå upp till Johannes Norrby, som var konserthuschef i Stockholm, för att provsjunga. Jag hade sjungit i ungdomskören i Härnösand och tänkte att det skulle vara kul att sjunga i Konserthuskören så jag gjorde det. Det gick inget vidare. Johannes var mycket vänlig och klappade mig på axeln och tyckte nog att jag skulle hålla mig till pianot, berättar han.

   

Det blev ingen sångarkarriär och han slutade med tiden också jobba i Kommunala musikskolan.

– Jag började få allt fler jobb som orkesterpianist och ackompanjatör och hann inte ge lektioner på Musikskolan längre. Jag ville hinna spela kammarmusik och inte minst spela i orkester, säger han.

 

Lennart har genom åren spelat med Kungliga Filharmonikerna, Radiosymfonikerna, Hovkapellet, Göteborgs Symfoniker, Gävle Symfoniorkester, Norrköpings Symfoniorkester och en massa andra orkestrar. Men någon fast anställning som pianist har han aldrig haft.

– När pianisttjänsten i Filharmonin blev ledig provspelade jag för den tillsammans med Lucia Negro, Albena Zaharieva och några till. Jag minns att Greta Eriksson satt i juryn. Lucia fick jobbet men jag var inte besviken. Jag förstod vilken kapacitet hon hade och det har hon bevisat med råge, säger han.

 

Trots att han inte fick jobbet hos Filharmonikerna fick han ändå spela en hel del i det blå huset vid Hötorget i Stockholm. Lucia Negro behövde ofta vara ledig för sin solokarriär med skivinspelningar och konserter och då fick Lennart rycka in.

– Jag har varit någon sorts resurspianist som man plockar in när någon är borta eller när det behövs två pianister. Lucia såg dock till att vara på plats när de riktigt stora verken framfördes, säger han.

 

Han har ändå fått spela några av sina älsklingsstycken med orkester.

– En favorit är Eldfågeln av Stravinsky. Den har jag fått spela ganska många gånger. Sjostakovitj första symfoni har en stor pianostämma som är kul att spela, säger han.

 

Många musiker har sagt att de tycker mycket om att ha Lennart som provspelningspianist. Det ryktas om att han skriver om ackompanjemangsstämmorna. 

– Tja, skriver om och skriver om… ibland tycker jag kanske att det i klaverutdragen fattas basar och att det låter för ynkligt. Då brukar jag lägga till mer botten. Det kanske hjälper, inte vet jag. Det känns riktigare för mig i alla fall.  Jag vill att man ska få en känsla av att här är det stråket, här är det hornen som låter. Då skriver jag om lite, erkänner han.

Är det några instrument som är svårare eller lättare att kompa?  

– Det är nog mycket beroende på vilka instrument jag spelat mycket med och de jag spelat sällan med, men svårt eller lätt tycker jag mest beror på vilken musik det är oavsett vilket instrument jag kompar.

– Slagverk och harpa har jag bara spelat med vid ett fåtal provspelningar. Eftersom jag har spelat mycket med violin och cello även utanför provspelningarna känns det kanske lite extra bra. Jag är mycket förtjust i Schumanns cellokonsert. Jag är extra intresserad av Schumann, av honom som person och hela den tiden. Jag har spelat cello på amatörnivå och har spelat i amatörorkestrar och kyrkor både här och hemma i Härnösand, säger han.

Hur många av de som har tjänster i Kungliga Filharmonikerna har du kompat på deras provspelningar?

– Jag vet inte riktigt. Kanske är det merparten, i varje fall tror jag det. Jag skulle nog behöva titta på musikerlistan för att vara säker, skrattar han.

 

Har du varit med så länge att du har spelat på provspelningar med barnbarnen till musiker du spelade med i början av din karriär?

– Kanske, jag minns inte riktigt, men jag har definitivt spelat med barnen till de jag ackompanjerade för länge sedan. Om jag håller ut några år till kommer jag säkert spela med barnbarnen, säger han och ler.

 

Jonas Nyberg

Write here