Frilanskrönika september 2022

Kära frilansare

I skrivande stund är det några dagar kvar till valet. Kulturpolitik har fått stå tillbaka för andra frågor i vanlig ordning, men en fråga som kan ge en fingervisning om var de ideologiska skiljelinjerna går är kultursponsring. 

 

I kulturnyheterna intervjuas företrädare för flera orkestrar, som närmast enhälligt vittnar om att reglerna för sponsring är komplicerade. Företrädare för alla partier utom vänsterpartiet vill i någon mån underlätta för kultursponsring. Högern vill se att sponsringen delvis ska kunna ersätta den offentliga finansieringen, medan vänstern vill se sponsringen som ett komplement till den offentliga finansieringen.

 

Underlättade skatteregler för sponsring var något som Moderaterna gick till val på redan 2006. De pekade på exempel i Storbritannien och USA där näringslivet har en mycket större roll i upprätthållandet av kulturlivet än här. Coronapandemin kom ju i någon mån att blotta bristerna i en sådan modell. När orkestrarna inte längre kunde ge konserter uteblev också sponsorerna och musikerna blev lidande. 

 

En annan aspekt är oberoende. I mindre amerikanska orkestrar har donatorer ett stark inflytande över repertoarval och det kanske inte är för mycket sagt att repertoaren i många fall har stagnerat kring ett 20-tal manliga kompositörer från andra halvan av 1700-talet fram till ca 1900. Därför är det intressant att Moderaterna nu framhåller sponsring som en möjlighet till just oberoende. Man menar på att kraven som ställs på kulturutövare för att få olika former av offentliga stöd begränsar den konstnärliga friheten.

 

Det är på sin plats att fråga sig hur viktigt just underlättandet av skattereglerna är för att få in fler sponsorer. Det är på inget sätt svårt att sponsra en orkester i dag. Vad som avses är osäkerheten kring hur donationen ska beskattas, den så kallade avdragsrätten. Den springande punkten är att sponsringen kräver en motprestation och att: ”Om marknadsvärdet av motprestationen understiger sponsringsutgiften medges avdrag endast för värdet av motprestationen. Överskjutande del ses som gåva och är inte avdragsgill.” (Skatteverket)

 

Är det då så att den eventuella risken att behöva betala gåvoskatt är det som håller sponsorer borta från våra konserthus? Jag har mycket svårt att tro det. Min bild av näringslivets entreprenörer är att de är handlingskraftiga nog att få till ett samarbete om de skulle vilja. När A.P. Møllers fond ville bygga en opera i Köpenhamn lät de sig inte hindras av att en skatteregel var vagt formulerad. Eller för den delen när Carlsberg lät bygga Glyptoteket hundra år tidigare i samma stad. Vi har goda exempel i Sverige också. En enskild donation av Caroline Wijk låg till grund för att man skulle kunna bygga Göteborgs konserthus. Även konserthuset i Stockholm byggdes med hjälp av privata donationer.

 

Genom historien har rikedom och välstånd gått hand i hand med kulturella guldåldrar. Det vi upplever här i Sverige idag är ett ovanligt och beklagligt undantag. För de politiker som förordar en större kultursponsring är inte den viktiga uppgiften att förenkla skattesystemen. Det är att skapa opinion i näringslivet för att gå in med medel. Kontaktnäten för att påverka affärsvärlden finns hos politikerna, inte hos konserthusens VD:ar, marknadschefer eller producenter.

 

 

 

Nils Carlsson, ordförande avd 14