Om musiken och kärleken

Kära frilansare och Symfmedlemmar!

Under tiden för pandemin tog jag tillfället i akt att studera kyrkomusik. Jag hade gjort ett jobb i en kyrka i Göteborg som hade en folkhögskola knuten till sig och de erbjöd ett program på halvfart och distans som passade mig bra.

Då, när jag var där för första gången för att spela, var det i samband med en kulturvecka i folkhögskolans regi. Jag kom lite tidigt och fick möjlighet att gå på en föreläsning med journalisten och programledaren Eric Schüldt innan vi skulle börja repa. Han pratade om sin tro i relation till musiken och hur han försökte använda sitt program i P2 för att kanske så ett andligt frö hos sina lyssnare. Mest skratt blev det när han förklarade att hans program hade flest lyssnare av alla P2:s. Det beror helt enkelt på att nästan alla P1-lyssnare byter kanal när radiogudstjänsten börjar.

 

Som en viktig del av undervisningen ingick moment som mässans historia och sången i liturgin med mera som gav mig en vacker bild av hur musiken spelat roll i det religösa livet, inte bara under de tvåtusen år vi haft en kyrka utan att också flera av momenten har förkristna rötter. Den judiska sången av psaltarpsalmer eller det grekiska Kyrie-ropet.

 

För den troende människan har musiken alltid haft en plats i utövandet av sin religon. Med samma självklarhet som det behövs en präst behövs det också en musiker för att man ska uppleva att det verkligen är en gudstjänst. Här i Sverige har man också sedan reformationen en lång tradition av att församlingen själva deltar med psalmsång. Luther själv sa att ”musiken är klingande teologi”.

 

Precis som inom musikvärlden så diskuteras nu flitigt AI:s roll inom kyrkan. Till exempel är AI-verktygens förmåga att skriva predikningar förbluffande. De kan härma olika stilar med stor precision, och det finns en ofantlig mängd nedskrivna predikningar, en textmassa som AI-verktygen kan öva på och, om uttrycket tillåts, ”skapa nytt”. Ändå är det så att man närmast instinktivt önskar att prästen som firar mässan ska ha hämtat sin predikan ur sitt eget hjärta. Tanken på att en aldrig så vacker predikan av en av kyrkohistoriens giganter skulle läsas upp ur en högtalare är otänkbar. Med få undantag ser man fortfarande på kyrkomusikerns roll på samma sätt. Musiken ska framföras av en människa.

 

Det här är en fråga som går djupare än att bara handla om AI. Frågan om varför vi ska ha musik är ständigt aktuell i tider av besparingar och jag måste säga att musikens och kulturens företrädare inte alltid lyckas ge ett bra svar på det. Jag vill våga mig på en förklaring till varför vi misslyckas med det.

 

I vårt sekulära Sverige har många en förenklad bild av förhållandet mellan tro och vetenskap. Företrädare för en alltigenom naturvetenskaplig världsbild menar att teorier som Big Bang och evolutionsteorin har gett svar på de frågor som religionen tidigare försökt förklara och att religionen blivit överflödig. Från andra hållet finns det fortfarande, inte minst i USA, högljudda kristna som förkastar vetenskapens förklaringar. 

 

Men motsättningen är falsk. Där vetenskapen förklarar hur något har gått till vill religionen förklara varför. Naturvetenskapens metod att leda i bevis är förstås utmärkt för att förklara vår värld, men den passar inte för frågor om det metafysiska. Religionen tar vid när människor har erfarenheter de inte kan bevisa.

 

Det är det som gör kulturpolitiken motsägelsefull. Politikerna ställer sig frågan varför vi behöver kultur, men vi kulturföreträdare som, precis som de, är färgade av en naturvetenskaplig världsbild tror att de snarare vill ha svaret på hur kulturen som instrument kan tjäna andra syften, hälsa, utbildning och ekonomi. Vi sätter elektroder på hjärnan och låter folk lyssna på klassisk musik, vi mäter skolresultat i skolor med mycket musikundervisning, ofta med strålande positiva resultat förstås, men det tycks ändå alltid som om våra svar är otillfredställande, eller inte blir hörda.

 

De flesta av oss har nog erfarenhet av att musiken rör oss på ett sätt som inte går att förklara, det är en lysande analogi för hur en religös person erfar gud. Varken musikens kraft eller gud går att bevisa. Precis som alla människor inte verkar ha rörts av musiken så som vi, har inte heller alla människor rörts av en religös erfarenhet och de olikheterna människor emellan kan upplevas som sorgliga. Det finns dock en kraft som närmast alla människor erfarit på ett eller annat sätt, och som vi är överens om att den existerar trots att den inte går att bevisa och det är kärleken. Det är en tanke att ha med sig i nästa möte med någon som inte ännu har erfarit musikens kraft och frågar varför. Det finns saker vars existens inte går att bevisa men tycks beröra oss ändå.      

Nils Carlsson

Ordförande, avd 14, frilans