Om kulturens enande kraft

I skrivande stund är det två dagar efter skolskjutningen på Risbergska skolan i Örebro. Jag är själv i staden och jobbar med svenska kammarorkestern och händelsen är förstås extra nära här. Konserthuset har öppnat upp för allmänheten för stödsamtal med företrädare för olika religiösa samfund, psykologer mm. Ett stenkast ifrån konserthuset ligger Nikolaikyrkan där en direktsänd minnesgudstjänst hölls igår. På hotellets frukost syns ett tiotal uniformerade poliser som är extrainkallade för att förstärka.

På kvällens konsert kommer det att hållas tal för att på något sätt sätta musiken i relation till det som har hänt. Tanken på att ställa in har säkert föresvävat de flesta men jag är glad för att konserten genomförs som tänkt. Programmet, som innehåller Schönbergs Verklärte Nacht och Sibelius andra symfoni, är förstås inte satt med den fruktansvärda skjutningen i tanken, men båda styckena kan med säkerhet skänka tröst samtidigt som de ger en bild av dunkelt mörker men också ljus och försoning.

Det är en fin balansgång när man å ena sidan vill betona musikens och konstens läkande och enande kraft, å andra sidan helt och hållet vill rikta sin uppmärksamhet på de drabbade och deras anhöriga. När tidningen kommer ut vet vi säkert mer om skytten, det som har kommit fram efter två dagar är inte mycket; en ensamvarg som suttit mycket framför sin dator. Idag vet vi inte vad han tittade på den där datorn och vilka motiv han hade, personliga eller ideologiska, men det är bara en fråga om dagar.

När vi talar om kulturens roll i samhället är det ofta som en slags enade kraft. Vi föreställer oss öppna samtal i tidningar och medier, böcker som får inflytande på våra tankar och förstås alla slags andra konstnärliga uttryck. För de som inte själva är utövare, politiker, journalister med flera är fokuset ofta på en slags konsumtion av kultur, man talar om ett utbud. Vi som musiker har en erfarenhet av att vara utövare som är svår att förmedla till någon som inte spelar.

Det är verkligen inte så att kulturutövare är bättre människor än andra, men jag tycker att man måste konstatera en viktig sak när det kommer till kriminalitet i allmänhet och våld i synnerhet. De som skjuter, spränger, kidnappar och hotar, de har andra värden och idéer framför sig än skönheten och konsten. De sjunger inte i kör, spelar inte i musikkår, de går inte hem och målar, de går inte och spelar teater på sin fritid. Däremot drömmer de om samma saker som många andra av oss också värdesätter. Snabba bilar, stora villor, lyxiga semestrar, dyra smycken, vackra människor, berusning och extas.

Om politiken verkligen skulle vilja minska våldet i samhället skulle man satsa på estetiska värden. Musik, bild, dans, slöjd i skolan. Och i samhället konserthus, teatrar, konsthallar, men också att stötta ett civilsamhälle med all slags amatörkultur.

Om politiken däremot satsar på människors materialistiska drömmar, kommer man alltid få människor som försöker nå dessa drömmar på kriminell väg. Men man kommer också få de människor som aldrig kommer att uppnå dessa drömmar och ideal och som i tröstlöshet och desperation tar livet av både sig själv och andra som en sista protest. Frågan om deras motiv är personligt eller ideologiskt är egentligen överflödig. De båda sammanfaller egentligen i ensamheten att leva isolerad och alienerad i en värld som bara presenterar värden som för de här personerna är helt ouppnåeliga.  

Nils Carlsson,

Ordförande, avd 14, frilans