Tidningen Symfoni

På flykt från krigets Ukraina

De flydde från kriget i Ukraina. Pianisten Olesia Pupina och tonsättare Eshan Tavakkol, maka och make, med bara det allra mest nödvändiga i var sin ryggsäck. De tog sig över gränsen till Polen och kom först till Warszawa. Sedan vidare till Mölndal. Nu har migrationsverket flyttat dem till Örebro där de försöker få kontakter och jobb.

 

När Ryssland anföll Ukraina befann sig Olesia Pupina i Kiev hos släktingar. Hennes man Ehsan Tavakkol var kvar hemma i Charkiv. De trodde, som så många andra, att anfallet skulle vara över på några dagar och att det bara var militära anläggningar som skulle bli attackerade. 

– Många av våra utländska vänner sa åt oss att fly. Men vi lyssnade inte. Vi trodde inte det skulle vara någon fara för oss vanliga människor, men angreppen var synkroniserade och riktade mot bostadshus och civilbefolkning, säger Olesia. Vi träffas på ett café i centrala Örebro. Olesia har just kommit från en kyrka en bit bort där hon fått låna en flygel att öva på. Ehsan kommer också och slår sig ner. De berättar om flykten från kriget. Ehsan tog sig till Kiev där Olesia befann sig. Det var svårt att ta sig dit. Vägarna var blockerade och det var mycket farligt eftersom bombningarna pågick för fullt. Han lyckades ta sig fram och de gav sig tillsammans till centralstationen.

– Det var kalabalik på tågstationen och folk försökte desperat ta sig in i vagnar som redan var överfulla. Plattformarna var fulla med skor, leksaker och olika prylar som folk hade tvingats lämna kvar. Vi hade bara våra ryggsäckar men vi var oroliga för att vi inte skulle komma med något tåg, berättar de. 

 

Mot gränsen

De hittade till slut ett tåg men visste inte vart det var på väg. De frågade en kvinna om tåget skulle gå till västra Ukraina och hon sa att det skulle det. Det fanns bara ett ledigt säte i tåget och där slog de sig ner. De åkte länge med tåget. Efter en lång natt anlände de till staden Yahodin, nära den polska gränsen.

 

Där var det en 20 km lång bilkö till gränsövergången. Olesia och Esahan gick till fots. När dekom fram till gränsövergången fanns där massor av människor, mer än etthundra, som väntade på chansen att få plats i ett fordon. Det gick inte att gå till fots över gränsen. Det visade sig vara en gränsövergång där bara fordon släpptes igenom.

– Vi satte oss ner och väntade men alla bilar var fulla. Vi funderade på vad vi skulle göra för att komma över gränsen. Men vi hade tur. Vi såg en förare som återvände från andra sidan gränsen och bilen var tom. Han var polack och jag förstår polska lite. Vi bad honom ta oss med och han hjälpte oss, säger Olesia.

 

Effektiv flyktingmottagning

Den polska mannen körde dem till en polsk stad en liten bit från gränsen. Han visade dem var flyktingmottagningen fanns. Där fick de hjälp.

– De organiserade allt på fem minuter.  De presenterade oss för en man som skulle köra oss till Warszawa. De fixade fram förnödenheter till oss och mannen som skulle köra oss berättade att han var volontär. Han hade följt utvecklingen på TV och sett allt det hemska som hände. Han ville verkligen hjälpa till. Eftersom han hade en bil bestämde han sig för att köra flyktingar från gränsen till Warszawa. Han hade väntat sedan klockan två på eftermiddagen och nu var klockan tio på kvällen. Ingen hade velat åka med honom på hela dagen, berättar de.

 

En repris från 2014

Volontären körde dem hela vägen till Warszawa. De kom fram sent på natten. Väl framme togs de emot av en kvinna som visade dem till en ny och fin lägenhet.

– Kylen var full med mat och dryck. Hon började genast laga mat oss trots att det var klockan ett på natten. Det var helt otroligt. Polackerna visar en sån fantastisk solidaritet med oss flyktingar från Ukraina. De är så generösa, säger Olesia.

Alla sa att det här skulle gå över på två dagar. Det kunde ju omöjligt fortsätta. Det var därför vi stannade i Warszawa i tre dagar. Vi skulle ju återvända hem så fort det lugnade ner sig. 

Åtta år tidigare, år 2014, hade vi förlorat vårt hem i Gorlivka i Donbass. Det här var som en repris, säger Olesia.

 

Till Mölndal

Men inget tydde på att kriget skulle gå fort över. Ehsan Tavakkol har släktingar i Göteborg och de hade varit där två år tidigare. De beslöt sig för att ta sig dit för där visste de att det fanns folk som väntade på dem.

– Vi var i Göteborg i en månad. Sedan bestämde sig Migrationsverket att flytta oss hit till Örebro. Det är tydligen något de gör. Jag känner ukrainare som har blivit förflyttade fyra, fem gånger på en månad. De verkar försöka sprida ut alla ukrainare över hela Sverige, säger Olesia.

 

Ologiskt system

De berättar att de har försökt analysera och förstå logiken i systemet men inte lyckats med det. De bodde i Mölndal först. Det tyckte det var så vackert med sjöarna och naturen runt omkring. 

– De sa till oss att vi kommer att få stanna där i åtminstone sex månader men istället blev vi förflyttade till Örebro.

 

I Mölndal bodde de tillsammans med 30 ukrainska familjer och det blev som ett campus. Tillsammans ordnade de svenskundervisning och aktiviteter för barnen. Det kände sig glada och hade gjort sig hemmastadda. I Örebro kände de ingen alls. 

– Men nu har vi träffat Katarina Pilotti och hennes man Ulf Wiger. Jag berättade för dem att jag inte hade kunnat öva på en hel månad. När jag kom hem efter att ha mött dem för första gången så ringde hon bara efter en timme och bad oss komma ner. Då stod de där med ett elektriskt piano. Det passade precis in på en tom yta i vårt lilla hotellrum, säger Olesia.

 

Zuzuki-metoden för piano

Olesia Pupina arbetade som assisterande professor på avdelningen för kammarmusik på Charkivs universitet. Vid sidan av det arbetet har hon intresserat sig för zuzuki-metoden.

– Jag förälskade mig i metoden och för tre år sedan startade jag en Zuzukiundervisning för små barn, så små som två-åringar. Vanligtvis startar man vid 3 och ett halvt års ålder. 

– Sen kom Corona-pandemin och under åtta månader hade vi bara online-undervisning. Men det fungerade bra, tack vare föräldrarna. Jag lär ut till dem först och sen lär de barnen. Det bildar en mycket stark triangel, berättar hon.

 

Antikrigsverk

Ehsan Tavakkol kommer ursprungligen från Iran och har bott i Ukraina i ungefär 14 år. Han har studerat komposition i både Kiev och Charkiv. 2014, året för Maidan-revolutionen, den efterföljande ryska annekteringen av Krim och konflikten i Donbass skrev han sitt examensverk. Det blev en rapsodi, ett antikrigsverk. Han är också musiker med en bakgrund i persisk musik.

– Jag spelar sitar, rubab, tambor men alla mina instrument är kvar i Charkiv, säger han.

 

Få ukrainska musiker i Sverige

De har inte fått kontakt med andra ukrainska musiker i Sverige.

– Jag vet att det finns ukrainska musiker i Tyskland, i Spanien, i Rumänien men vi har inte fått kontakt med några här i Sverige.

 

Det viktigaste nu är att hitta arbete och att hitta ett ställe att bo på, ett eget permanent boende. 

– Jag kan jobba som pianist eller pianolärare, för små barn och för studenter. Jag kan jobba som ackompanjatör. Jag kan diska också, säger Olesia.

 

Pappan på sjukhus och mamman på flykt

Olesia berättar att hennes pappa ligger på sjukhus i Dnipropetrovsk. Han har opererats efter ett benbrott och har fått en metallplatta. 

– Jag är hans assistent och håller kontakt med hans läkare. Jag stör doktorn dagligen, säger hon.

 

Nu är det viktigaste att han får en bra rehabilitering så att kan ansluta till mamman som befinner sig i Hamburg. Hon lyckades ta sig dit efter fruktansvärda umbäranden. Hon ville först inte fly tillsammans med Olesia och Ehsan. Hon stannade ensam kvar i Charkiv. Hon tillbringade två dagar under jord i en tunnelbanestation och gick sedan till fots i tunnlarna under flera timmar för att ta sig till en järnvägsstation. Men tågen var överfulla och det gick inte att komma med ett tåg.

– Jag sa åt henne att gå ut. Några av mina studenter hjälpte henne att ta sig till en kyrka som organiserade transport med minibussar. Hon fick övernatta i källaren under kyrkan och sedan fick hon åka till Poltava. Det tog åtta dagar att ta sig till Tyskland. Vid gränsen till Polen fick hon vänta i 10 timmar i kön till övergången. Det var minusgrader på natten. Kvinnor med små barn som frös och det var helt galet. Människor förlorade medvetandet av nedkylning. Men mamma klarade sig och befinner sig nu i trygghet i Hamburg tillsammans med föräldrarna till en av mina studenter. 

 

Behöver jobb och kontakter

Den närmaste framtiden för Olesia och Ehsan är osäker. De behöver jobb och många fler kontakter i svenskt musikliv. Några ljuspunkter finns dock.

– Jag har fått en inbjudan av en ukrainsk organisation som finns i Göteborg för att spela en konsert med musik av ukrainska tonsättare. Nu förbereder jag mig för den konserten som är i slutet på maj. Och kanske kan det bli en konsert med den underbara sångerskan Katarina Pilotti, säger Olesia.

 

Ryssar i släkten

De vet inte om det någonsin är möjligt att flytta hem. Kriget pågår för fullt och det går inte att se ett slut på det. Frågan är om såren efter kriget någonsin kommer att läka. 

– Min pappas släkt är ryssar och min mammas släkt är från Ukraina. Så ser det ut för de flesta i Ukraina. Det gör det ännu mera fruktansvärt. De dödar ju sitt eget folk, säger Olesia Pupina.

 

Jonas Nyberg