Tidningen Symfoni

Till havs! - en festival på riktigt

Sommaren 2020 blev i stort sett en tyst sommar. Alla sommarfestivaler och sommaroperor ställdes in. Med något enstaka undantag. Ett sådant undantag var festivalen Till havs i södra Roslagen. Cecilie Hesselberg Løkens veranda och naturen runtomkring blev skådeplatsen för sex konserter med dans och konst. Här möttes professionella musiker och livs levade publik – inte på ett webben – på riktigt!

 

När flöjtisten Cecilie Hesselberg Løken kom till Stockholm från Oslo 1999 köpte hon ett hus utanför Åkersberga. Det ligger på en kulle, vänligt inbäddat av gran och fur. Den stora verandan blickar ut över havsnära ängar och Furusundsleden glimmar i fonden.

– Det här stället är så speciellt. Jag har alltid velat samla mina musiker- och konstnärsvänner här och göra en festival.

 

I början på juni i år bestämde hon sig. Hela våren hade gått utan publik verksamhet på musikinstitutionerna. Frilansande musiker hade varit utan jobb och det fanns ett uppdämt behov av att få spela, att lämna övningsrummen, streaminginspelningarna och dansstudior. 

Det fanns inte tid att söka pengar för festivalen och de som ville deltaga kunde inte räkna med höga gager. Trots de blygsamma ekonomiska förutsättningarna var det inte svårt att få musiker och konstnärsvänner att tända på idén.

– Vi hade alla längtat efter att få spela tillsammans och vi hade längtat efter publik. 

 

Cecilie samlade 30 musiker och dansare. Det var musiker och dansare från Kungliga Operan, Kungliga Filharmonikerna och frilansare. Cecilie hade tre veckor på sig för att få ihop allting.

– Det var så kort om tid så jag gjorde allt själv. Marknadsföring, programsättning och biljettförsäljning.

 

Festivalen spelades helgen efter midsommar. Det blev sammanlagt sex konserter med program med stor variation och bredd. Det spelades svensk och syrisk folkmusik, cellosvit av Bach, flöjtkvartett av Mozart, Griegs Holbergsvit, Trio av Beethoven, Orsasvit av Gunnar Hahn och mycket mycket mer. Och publiken kom. Alla konserter var utsålda.

– Allt var ju lite gambling. Här finns inget kulturutbud och det var fantastiskt att få hit så många som aldrig gått på en konsert.

 

Biljetpriserna var låga. Ett hundra kronor kostade en konsertbiljett och Cecilie ville att det skulle vara billigt eftersom många har förlorat sina jobb och har det ekonomiskt knappt. Hon ville också att tröskeln inte skulle vara för hög för de som kanske för första gången skulle lyssna till en stråkkvartett. 

– Jag har en granne i 35-årsåldern, en sån där hockeykille. Han skrev till mig och ställde massa frågor. Han undrade om det här verkligen var något för honom. Jag svarade: Ja, ja. Kom bara! Men han köpte ingen biljett. Jag blev lite trött. Men så var han där och gick på en konsert. Och på nästa, och nästa. Han gick på alla konserterna och swishade in pengar till biljetten eftersom. Det gjorde mig alldeles varm i hjärtat.

 

Det fanns mycket att glädjas över. Vädret var fantastiskt hela helgen. Det var först efter sista konserten på söndagen när publiken och artisterna hade lämnat som himlen öppnade sig och regnet öste ner. Det var nästa som ett mirakel. Ett mirakel var också att alla artister lyckades få till repetitioner inför festivalen och att alla var så positiva. Trots att förutsättningarna var långtifrån optimala.

– Jag fick tag i dansare från operabaletten via Kati Raitinen. Hon hade jobbat med dem tidigare och tyckte att de var fantastiska. Och det var de verkligen. De satte ihop en helt ny koreografi på bara två veckor som de sedan dansade på stranden sent på lördagsnatten. Kati spelade en cellosvit av Bach sittande ute i vattnet och dansarna framför sig på stranden. Det var det finaste jag har sett!

 

Cecilie lyckades få en konstnärsvän, Maria Westerberg, som målade akvareller live under alla konserter så att alla kunde se hennes verk växa fram.

– Det var häftigt att se hur hon jobbade. Hon talade också till publiken om hur hon lyssnade och hur hon såg på musik.

 

Hela festivalen andas en sorts nyfiken nybyggaranda och sprittande upptäckarglädje. Kanske är det så att kriser kan ta fram det finaste hos oss människor och att band förstärks mellan oss när det är som tuffast. Cecilies entusiasm, energi och engagemang är smittande. Hon har också stor erfarenhet av ideellt arbete. När syrienkrisen bröt ut och flyktingar i mängder riskerade sina liv för att ta sig bort från krigets fasor startade hon organisationen Röda hjärtat. Med massor av frivilliginsatser från musikerkollegor och vänner har hon gjort viktiga insatser för att hjälpa människor på flykt. Inte bara här i Sverige utan också på Lesbos där i skrivande stund flyktinglägret Moria står i lågor. Ett flyktingläger hon har kallat ”Helvetet på jorden”.

– På något sätt blev också det här ett välgörenhetsprojekt. För musiken, för kulturen och för publiken.

 

Festivalen Till havs hade inte varit möjlig om inte Cecilie hade haft ett stort nätverk. Det nätverket har vuxit fram under alla hennes år som musiker. Hon kom till Sverige från Norge för drygt 20 år sedan. Hon hade då fått fast tjänst som soloflöjtist i Kungliga Hovkapellet.

– Innan jag kom till Operan var soloflöjtist på Den Norske Opera. På den gamla teatern, Folkteatern. Om man tände en tändsticka där så var hela det bygget övertänt på en minut.

Just då kändes Kungliga Operan som ett karriärsteg uppåt. 

 

Innan Den Norske Opera var hon i filharmonin i Bergen och spelade piccola. Efter Kungliga Operan spelade hon med Mahler Chamber Orchestra, i Rotterdam Philharmonics med Gergiev, Theatre de Monnaie i Bryssel och sen blev hon soloflöjtist i Bergen. 

– Så var cirkeln sluten.

 

Efter Bergen frilansar hon enbart. Hon drivs fortfarande av att viljan att bli ännu bättre och att spela med musiker och dirigenter som hon känner att hon utvecklas med. Hon har en son som är åtta år. För att det ska fungera och bli bra för dem båda försöker hon ha en vecka hemma med sonen och en vecka med musikerjobb när han är hos sin pappa.

 

Nu under hösten ligger turnerandet på is, precis som för de allra flesta frilansmusiker. Hon jobbar halvtid som musiklärare på en skola för barn med särskilda behov. Men festivalen gav mersmak och under hösten fyller hon sin veranda, när vädret tillåter, och sitt hem med musik en gång i månaden. Lite som ett efterspel till festivalen. Den som vill kan hålla utkik efter Till havs, konsertserie, på Facebook. Och kanske, kanske blir det en festival igen nästa år.

 

Jonas Nyberg