Tidningen Symfoni

Organist, sopran och dirigent

Det är få unga (eller gamla) svenska dirigenter som dirigerar våra orkestrar. I den mån de dyker upp i säsongsprogrammen är det mest på barnkonserter och i genreöverskridande föreställningar. Marie Rosenmir är dirigent, sångerska och organist. Just nu är hon dirigerar hon Don Carlos på Folkoperan i Stockholm – en svensk musikinstitution som regelbundet anlitar svenska dirigenter. 

 

Det är trångt och lågt i tak under scenen på Folkoperan. Orkestern är nästan helt innesluten och enda kontakten med dramatiken som pågår ovanför deras huvuden är genom galler täckta med flor där sångarna anas mest som skuggfigurer. Marie Rosenmir lotsar orkestern genom Verdis opera och sångarna däruppe följer henne (allt som oftast) via monitorer. Det är inte ett helt okomplicerat upplägg. Det blir som bekant alltid en pytteliten fördröjning i överföringen till skärmarna.

– Det är en utmaning och man har som dirigent ett visst mått av kontrollbehov. Jag vill ju kunna styra det musikaliska flödet. Här blir det till viss del att leda men också prioritera samspelet mellan sångare och musiker, säger hon.

 

För Marie Rosenmir är det långt ifrån första gången hon engageras av Folkoperan. Bland annat gjorde hon Förklädd Gud för några år sedan och tidigare även Trollflöjten. Som sopran har hon varit solist i bland annat Fedra av Rameau och Romeo et Juliette av Gounod. Hon har en lång och varm relation till Folkoperan.

– De tar ansvar för både svenska sångare och dirigenter vilket fler borde göra, säger hon.

 

Marie började tidigt med musik. Hon sjöng i barnkör Linköping där hon växte upp. Hon började också att spela piano.

– Ganska raskt, i och med att jag sjöng i kör i kyrkan, så spanade jag in orgeln. Den såg väldigt spännande ut. Men jag var lite för liten. Jag var kanske nio, tio år då och jag nådde inte ned till pedalerna, berättar hon.

Men bara något år senare fick hon börja spela orgel och hon slukade all musik hon kom över. Hon gick på Norrköpings Symfoniorkesters konserter och såg Franz Welser-Möst dirigera. Hemma lyssnade hon på opera.

– Jag älskade den musiken. Jag satt uppe sent på kvällarna och tittade på operaföreställningar på TV. Jag lånade hem klaverutdrag och spelade igenom alla stora operor och sjöng alla partier. Jag sjöng nästan sönder rösten, säger Marie.

 

Marie Rosenmir kom in på Musikhögskolan i Göteborg på sång och orgel. När hon var 20 år var hon utexaminerad och klar.

– Jag saknade att musicera med andra och att få spela den där riktigt bra musiken. Orgelrepertoaren kändes begränsad och jag blev sugen på att börja dirigera. Hur börjar man dirigera, frågade hon sig.

 

   Marie hörde av sig till Josef Helperin som var dirigent i Jönköping och frågade om hon fick ta lektioner av honom. 

– Javisst, sa han. Jag tog ett par lektioner. Men jag hade ingen orkester att dirigera, säger hon.

 

Det slumpade sig så att en kyrka i Linköping som skulle göra Mozarts Requiem. Körledaren hade lämnat för en annan tjänst och de hörde av sig till Marie. 

– Det var en jättebra kör, en proffsorkester och fina solister men de stod utan dirigent. Så då ringde de till mig. De hade säkert lite dålig koll eller så tänkte de att kan hon spela kan hon dirigera. Jag tänkte, vad fasen och hoppade på det.

I samma veva läste hon körpedagogik i Göteborg vilket självklart var till nytta när hon jobbade med kören under tiden som ledde fram till konserten. Hon minns att det var fantastiskt att stå där mitt i musiken och bli helt omsluten.

– Jag kommer aldrig glömma den känslan av totalt fokus. Det var underbart och gav mersmak.

 

Efter det sökte hon in till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och dirigentutbildningen där. 

– Jag hade några olika professorer, bland andra Jin Wang. Det var en utmaning på alla sätt och vis. Efter honom kom Jorma Panula. Det var väldigt tufft att vara kvinna. Det var ingen bra miljö och det var många kvinnor som inte kunde vara kvar. Ett fåtal av dirigentlärarna tyckte att kvinnor skulle dirigera. Det var ju ett manligt yrke.

 

Marie berättar att den rådande inställningen var att kvinnor eventuellt skulle kunna dirigera lite kammarmusik. Det var viktigt att vara väl utbildad så att man skulle kunna hjälpa sin man som var dirigent. Stryka hans skjortor och vara hans assistent. Men att dirigera själv, nej, det var inget man skulle ägna sig åt.

– Yin Wang åsikt var att kvinnor skulle vara hemmafruar eller prostituerade. Jag gick där från 1998 till 2002. Det var tuffa år.

 

Hon berättar att var generellt väldigt dålig stämning på dirigentutbildningen och Yin Wang fick så småningom sparken efter att han utsatt studenter för trakasserier. 

– Jag tappade lusten och började på operahögskolan istället. 

 

Marie hade hållit liv i sången hela tiden. Nu satsade hon på den och deltog i del internationella master classes. Hon fick sedan sjunga olika roller på Folkoperan.

– Sen var det någon som tyckte att jag skulle söka till Svenska Dirigentpriset. Jag svarade att jag var färdig med det här och jag ska inte dirigera mer.

 

Men tjatet fortsatte och till slut gav Marie med sig och lämnade efter många om och men in en video som ansökan. Det slutade med att hon vann priset 2006.

– Då började det rulla på lite med dirigentkarriären. Men då dök det upp kravet på att välja mellan att vara sopran eller att vara dirigent. Det var ok att vara violinist och dirigent men sångare och dirigent var uteslutet. Då hade det ännu inte dykt upp någon Barbara Hannigan så det vara bara att välja.

 

Efter att Marie vunnit Svenska Dirigentpriset hade Alan Gilbert sagt: ”Hjälp henne nu för jag hade aldrig kommit någonstans om inte jag hade fått hjälp av orkestrar med mentorskap”. 

– Det hade varit fantastiskt att få ett mentorskap, att få vara en assisterande dirigent och få lära sig jobbet från grunden. Men svaret blev: ”Nej, vi har inte den kulturen här”.

Marie menar att orkestrarna i Sverige sällan känner det ansvaret. Ett undantag som hon nämner är Helsingborgs Symfoniorkester och dåvarande konserthuschefen Tomas Löndahl som tog en ung Tobias Ringborg under sina vingar och gjorde honom till husdirigent för orkestern. Han knöts till huset och fick göra ett antal konserter med riktig repertoar. 

– Jag fick mest göra barnkonserter. Det är inget fel med det men det är extremt kort repetitions- och förberedelsetid. Det är arrangemang, barnvisor, poplåtar, musikallåtar och ett litet avsnitt ur något klassiskt verk. Förutom att det inte ger en rättvis bild av vem man är som dirigent bygger det ingen repertoar. 

 

Marie berättar att det ser annorlunda ut internationellt. I USA kan en ung dirigent få tillbringa ett par år i en orkester och följa de erfarna dirigenterna som kommer dit. Då bygger de undan för undan upp repertoarkännedom och utvecklar sitt hantverk. Där har också den unga dirigenten ofta ett ansvar för ungdomsorkestern som är knuten till konserthuset.

– Vi skulle få en helt annan utveckling på svenska dirigenter om vi hade motsvarande system här. Men en ung dirigent i Sverige har inga förebilder som kan fungera som mentorer och får ingen hjälp. Man pratar mycket om att man ska bygga en ”community” kring orkestrarna och skapa ett lokalt musikliv, men det händer absolut ingenting av det.

 

 

Under pandemin, berättar Marie, satsade många orkestrar i USA på att skapa stora utbildningsprojekt. Yannick Nézet -Séguin som är chefdirigent i för Philadelphia Orchestra gjorde master classes med unga musiker över nätet. Många orkestrar byggde upp en gemenskap med en ny publik och den egna trogna. Man öppnade upp och skapade massor av nya kontaktytor. 

– I Sverige var det helt dödstyst. I bästa fall gav man reguljära konserter online.

 

Debatten om kvinnliga dirigenter aktualiserades när filmen Call Me Madame Maestro (som Symfoni skrev om i förra numret) hade premiär i oktober. Marie tycker dock inte att det är någon större nackdel att vara kvinna. Det finns andra, större hinder.

– När det börjades ställas politiska krav på konserthusen och orkestrarna började man titta efter kvinnliga dirigenter. Då var det bekvämast att anlita de som fanns nära. Då var det lättare att få jobb under en period. Senare började man istället snegla utomlands, precis som man har gjort med de manliga dirigenterna, så jag skulle vilja säga att det är svårare att vara svensk oavsett om man är man eller kvinna.

– Problemet är att det varken finns ett system eller intresse för att ta hand om de svenska dirigenterna. Det är handlar inte om att det är svårt att vara kvinna, för internationellt kommer det fram hur många kvinnliga dirigenter som helst.

 

Marie Rosenmir problematiserar också kopplingen mellan dirigentutbildningarna och orkestrarna, eller snarare bristen på koppling. Folkoperan hade nyligen besök av kandidatstudenterna från Kungliga Musikhögskolan och hon frågade dem vilka kontakter de hade med orkestrar. De berättade att de inte fick träffa några orkestrar alls.

– De hade blivit tillsagda att starta egna orkestrar för att de skulle få möjlighet att få dirigera. Då är det svårt att bli en bra dirigent. Det finns ju bara ett sätt och det är att dirigera en orkester.

 

Hon menar att Folkoperan har varit oerhört viktig för henne eftersom hon har fått dirigera samma musik om och om igen.

– Man får chansen att göra samma sak, kväll efter kväll och man lär sig lyssna. Det är enormt utvecklande, både tekniskt och musikaliskt.

 

Jonas Nyberg