Elektronmusikstudion
fyller 60 år

 

I år firar EMS, Elektronmusikstudion, sitt 60-årsjubileum. Scenkonstmuseet och EMS bjuder på en utställning som är en fest för alla sinnen. Vid starten år 1964 ser framtiden ljus ut och lösningen på alla världens problem är atom- och datorkraft. Datamaskinerna (visst klingar det ordet vackert!) kan användas för att skapa en ny sorts musik för en ny tid. Sveriges Radio satsar miljoner på en avancerad studio som skall komma att bli ett av världens främsta centra för den nya musiken. Och allt startar med att en klassiskt skolad pianist ger sig iväg på en lång cykeltur.

 

Mats Lindström är studiochef på EMS, en position han har innehaft i 20 år. Han tar emot Symfonis utsände och guidar genom utställningen som öppnade i december förra året och hålls öppen till 1 september i år.

– EMS historia börjar med Knut Wiggen. Han är uttråkad av kulturlivet i Oslo och han vill studera piano för den svenska världspianisten Greta Eriksson i Stockholm. Han sätter sig på sin cykel och cyklar till Stockholm. Wiggen stannar på vägen och tjänar dräng i bondgårdar för att få mat och husrum, berättar Mats Lindström

 

Knut Wiggen kommer så småningom till Stockholm. Greta Eriksson tar sig inte an honom. Det är osäkert varför, kanske har hon inte tid. Wiggen blir istället assistent till pianisten och dirigenten Hans Leygraf.

Han får följa med Leygraf till de numera legendariska kurserna i Darmstadt. Där träffar han många av alla storheterna inom den nutida musiken. 

– Här får han möta hela den västliga musikeliten. John Cage, för att nämna en, var här. Knut Wiggen blir skolad i ett sorts avantgardistiskt tänkande. 1959 tar han över Fylkingen i en kupp. Han omger sig med ett gäng unga ”riddare” så som Jan W Morthenson och Lars-Gunnar Bodin. Tillsammans ska de kasta ut instrumentalmusiken från Fylkingen. 

Mats Lindström berättar att Knut Wiggen, som var extremt stridbar, driftig och konfrontativ, i princip ville bannlysa instrumentalmusiken vilket ter sig en smula märkligt eftersom han bevisligen samarbetade med pianisten Karl-Erik Welin. Det var nämligen Knut Wiggen som under pseudonym skrev stycket som uppfördes på Moderna Muséet där Karl-Erik Welin attackerade en flygel och sågade sig i benet med en motorsåg, en happening av närmast episka proportioner och en milstolpe i svenskt avantgarde.

 

Vi stannar till framför en monitor som spelar upp ett inslag ur Aktuellt från 1963. Knut Wiggen intervjuas av Gary Engman. Engman startar en bandspelare och de lyssnar tillsammans på ett stycke elektronmusik. Engman stänger av bandspelaren och frågar:

”Jaha, Knut Wiggen. Det här tycker du är musik och dessutom vacker musik?”

”Ja, det tycker jag visst det”, svarar Wiggen.

Inslaget går över i en lektion om binära tal, om digitalt och analogt. Det är rätt avancerat och det fick ta sin tid. Klippet visar på det mediala intresset för den nya tekniken och på nyfikenheten för utvecklingen av en musik som få lyssnare än så länge har en relation till.

Det skulle dröja några år innan EMS datorstudio stod färdig i lokalerna på Kungsgatan 8. EMS är då en del av Sveriges Radio där Karl-Birger Blomdahl är musikchef. Han anställer Knut Wiggen som dess första studiochef. Tekniken i studion blir världsledande och lockar tonsättare från hela världen. Vid sidan av datorstudion finns också en mindre klangstudio för analog ljudbearbetning, kallad klangverkstaden.

– Det skapades mycket musik i klangverkstaden men Knut Wiggen tyckte inte att det var på riktigt, säger Mats Lindström.

 

Visningen går vidare bland oscillatorer och artikelförfattaren känner hur okunnigheten sluter sig runt honom som ett mörkt moln. När Mats Lindström talar sig varm om fasmodulatorer, om ingenjören Göran Svensson briljans och pekar förtjust mot ett rack av kretskort tappas alla trådar. Mats Lindström har dock stenkoll och utbrister entusiastiskt: 

– Kolla alla IC-kretsar och alla förbindningar! Det där är högsta kvalitet och militär standard.  Man köper den här datorn Göran Svensson testar och allting är klart för drift men ingen har tid att gräva ner sig i programmeringsarbetet så den blir aldrig installerad. Elektronmusiken är full med sådana här återvändsgränder, som faktiskt inte är betydelselösa. De leder vidare på en annan väg.

 

Något som är lätt att ta till sig är den otroligt snygga och eleganta designen av studion. Vissa detaljer känns tidlösa och futuristiska. Ljudtekniken till studion skapades med Stig Carlsson som rådgivare, han som är upphovsman till Sonab-högtalarna, mer bekanta som Carlsson-högtalarna. Sådana fanns utplacerade i varje hörn av studion.

– Den som också var med och konstruerade studion var Sverre Fehn, legendarisk norsk arkitekt, som för övrigt ritade den Nordiska Paviljongen i Venedig, säger Mats.

 

Både tillblivelsen av och verksamheten i Elektronmusikstudion kännetecknas av gränsöverskridande – tekniskt, konstnärligt och geografiskt.  En tredjedel av alla de tonsättare som har varit på EMS har kommit från andra länder. Mats menar att de, och våra inhemska tonsättare, alla på olika sätt bidragit till den tekniska utvecklingen av både mjukvara och hårdvara till utrustningen. 

– Man samarbetade tidigt med Datasaab. Det finns en dator som användes som heter D2 och som nu är utställd på tekniska museet. Den hörde till det svenska kärnvapenprogrammet. Med hjälp av D2:s civila kusin, D21, komponerade Jan W Morthenson Neutron Star. D21 styrde till vardags hela det svenska kraftnätet. När den inte gjorde musik styrde den hela den svenska vattenkraften. säger han.

 

Utan Knut Wiggens insatser hade sannolikt inte Elektronmusikstudion blivit verklighet. Dessvärre lyckades han till slut göra sig ovän med i princip alla i sin omgivning och i slutet av 1975 lämnade han både EMS och Sverige.

– Det var ett hårt slag för EMS eftersom han tog med sig alla källkoder. Man blev tvungen att börja om från början, säger Mats.

 

Vid den tiden hade EMS skiljts från Sveriges Radio och ombildats till en statligt finansierad stiftelse och i samband med Wiggens avgång genomfördes en utredning av elektronmusiken i Sverige där tonsättarnas villkor och infrastrukturen granskades. Den som ledde utredningen var Gunnar Bucht och hans förslag var att EMS skulle ombildas till en utbildningsinstitution under Musikhögskolan i Stockholm. Förslaget utlöste en livlig debatt inom tonsättarskrået.

– Utredningen mottogs inte speciellt positivt och det var få som tyckte att förslagen var bra. Amerikanen John Appleton som hade tagit över efter Knut Wiggen hotade med att avgå. Gunnar Bucht replikerade torrt: ”Ja, åk hem!”, berättar Mats Lindström.

 

Nivån på bråket var tämligen låg. Debattens vågor gick dock höga och fick genomslag i dagspressen. Dagens Nyheters Marcus Boldemann gjorde ett tappert försök att referera ett diskussionsmöte mellan de ilskna kontrahenterna och avslutade artikeln resignerat: ”Det behövs nog flera diskussioner i ämnet. Man hoppas på en konstruktiv anda i en mindre inflammerad situation.”

 

I utställningen kan man höra en mängd musikexempel av verk som har skapats i Elektronmusikstudion. Det är stor musikalisk variation och en fråga inställer sig. Finns det en definition på vad som är elektronmusik?

– Det har gjorts försök men ingen har lycktas. Det finns olika rigida föreställningar om hur saker och ting ska göras. I Frankrike gillade man Musique Concrète. Det gick ut på att man till exempel gnisslade med en dörr. Man spelade in det ljudet med en mikrofon, sedan körde man det genom ett filter, spelade det baklänges på halva hastigheten och så klippte man ihop det med ett annat ljud samtidigt. Medan man i Köln, som utgjorde motpolen till Paris-studion, gjorde elektronische musik men den konflikten har aldrig funnits i Sverige. Om man till exempel lyssnar på Karl-Birger Blomdahls ljudband till Aniara hörs både röster och sinusgeneratorer. Någon förklarade för mig att om Karl-Heinz Stockhusen och Pierre Boulez hade gillat varandra hade den konflikten aldrig funnits på kontinenten. Men visst finns det rigiditet i branschen, säger Mats.

 

Han menar att det här konstmusikområdet är så smalt att man inte har råd att vara nationalist. Nuförtiden hjälps man åt att lösa tekniska problem och datormusiken betjänas av en open-source-community.

– Det är alltid någon som är vaken i Kalifornien eller i Japan. Man får snabba svar när man skickar ut en förfrågan till ett av de här forumen om man stöter på ett problem. Det finns alltid någon som har en insticksfil och som kan leverera, säger Mats.

 

Mats Lindström berättar att han har ingenjörsbakgrund.

– För 40 år sedan jobbade jag inom elektronikindustrin och höll på med grejor till ubåtar. Jag kom in i den här branschen via Fylkingen. Jag sysslade med konst och hade en utställning i Fylkingens foajé. Sen började jag bygga olika elektroniska instrument och jag liksom sögs in det här.

Han har också en bakgrund i den här improvisationsscenen i slutet på 80-talet. Han gick ett antal EMS-kurser och så småningom hamnade i början av 2000-talet på Rikskonserter som 1995 tog över huvudmannaskapet för Elektronmusikstudion. 2004 blev Mats studiochef för EMS.

 

Rikskonserter lades efter ett politiskt beslut ner och EMS hamnade under det nybildade Musikverket år 2011. Studion ligger sedan 1985 i Münchenbryggeriet på Södermalm i Stockholm. 

 

EMS är än i dag ett viktigt nav i den internationella elektronmusikvärlden och trycket på verksamheten har inte minskat genom åren, snarare tvärtom. Det är många som vill få tillgång till EMS studior.

– Du måste ha gått en musikhögskola eller någon av EMS:s egna kurser för att få tillgång till EMS. Men det är ett enormt tryck. Sist hade vi 234 sökande och vi godkände 47 som vi fördelade ut på det kommande året. Då hade vi redan 20 personer inbokade. Vi har efter pandemin flera som kommer först nu för att de under 2020 blev förhindrade att komma hit.

 

Det finns sex olika studior och ett inspelningsrum att tillgå och det är öppet dygnet runt.

– För de långtidsbokade får de ungefär 20 timmar i veckan och sen går det att korttidsboka. I värsta fall har vi ett konferensrum som folk kan få jobba i. Förra året hade vi 14 400 bokade timmar. 

 

Utställningen om EMS första 60 år håller öppet till 1 september 2024. Den är fascinerande och inte alls bara retrospektiv. Det finns mycket av vår nutid som gör sig påmind och paralleller mellan nu och då är lätta hitta. Det kommer att under våren ges ut en katalog till EMS-utställningen. Lars Ilshammar har författat förordet som nu får bli slutord till den här artikeln:

”1960-talets glada, okomplicerade tekniska utvecklingsiver, elektronmusikens energikälla par préférence, kan alltså kännas något dammig och daterad år 2023, men det finns paradoxalt också något högst välbekant över den.

Man kan till exempel prova byta ut ”elektron” mot dagens heta syskonpar ”A” och ”I” - och så simsalabim uppstår plötsligt en märklig déjà vu-känsla.

Har vi inte egentligen hört allt detta förut: teknikens generösa löften till konsten, de oändliga horisonterna som tycks öppna sig, porten till en helt ny värld av nyskapande kultur där musiken har ingått en symbios med dessa tänkande maskiner?

–Jo, det är ju 1964 som har börjat föra ett samtal med 2023!”

 

Jonas Nyberg

Write here