Chaplins stumfilm Guldfeber kom ut 1925, bara två år före den första ljudfilmen. När den hade premiär framfördes musiken av en pianist på biografen. Det var det vanligaste när stumfilmer visades. Det var dock inte ovanligt att det var mindre orkestrar som spelade filmmusiken.
– Det fanns ingen bestämd musik skriven till filmerna. Man valde musiken utifrån vad den skulle förstärka. Man hade ett antal olika musikstycken som var bra till en jaktscen, andra till kärleksscener och så vidare. Pianisten eller orkesterledaren, om det fanns ett musikkapell, valde ut musiken och musikerna spelade det som dirigenten eller konsertmästaren sa åt dem att spela, berättar George Morton.
Chaplin var känd för att aldrig vara riktigt nöjd och ville ständigt förbättra sina filmer. 1942 klippte han om Guldfeber och spelade in en berättarröst (hans egen). Han valde musik tillsammans med sina musikaliska assistenter och spelade in filmmusiken till filmen. Filmen fick nypremiär samma år.
– Den här versionen är en mix av 1925 års och 1942 års version. Den har ingen berättarröst. Man har behållit de beskrivande textrutorna men lagt till filmmusiken, berättar George Morton.
En amerikansk dirigent som specialiserat sig på att återskapa filmmusikpartitur till stumfilmer heter Timothy Brock. Han har anpassat musiken så att den passar originalversionen av Chaplins Guldfeber. Musiken till Guldfeber är full av citat. Här finns musik av Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov, Wagner, Debussy och Brahms.
– Det finns några stycken som Chaplin själv har skrivit men inte alls lika många som i hans senare filmer som Stadens Ljus och Moderna Tider. Chaplin var en vänsterhänt violinist, självlärd sedan barnsben. Han spelade också cello vänsterhänt vilket nästa är omöjligt att föreställa sig. Han var mycket musikalisk men han kunde inte läsa noter. Han hade ett team runt sig som hjälpte honom med notskrift och arrangemang, säger George.
Det är inte första gången George är i Sverige, Han har tidigare samarbetat med Stockholm Concert Orchestra och han har gjort Guldfeber med Nordiska Kammarorkestern. Att han har specialiserat sig på stumfilm kom sig av en slump.
– När jag gjorde min master i komposition var det en liten filmmusikfestival på mitt universitet i Sheffield. Ledaren för festivalen frågade mig om jag ville dirigera musiken till en stumfilm. Det här var för 12 år sedan och jag hade ganska liten erfarenhet av att dirigera orkestrar. Jag gjorde Chaplins Metropolis. Den är nästan tre timmar lång. Det var andra gången som jag dirigerade en orkester inför en publik. Det var ett riktigt eldprov. Men jag älskade det, säger han.
George Morton tycker att musiken till stumfilmer ger mer utrymme för konstnärliga tolkningar. Den blir mer konstnärlig och mer integrerad.
– Vid en filmvisning av Harry Potter och Star Wars kan du nästan glömma bort att orkestern är där. Det blir som vanligt fast häftigare. Jag tror publiken gillar stumfilmskonserterna mer för musiken lyfter filmen på ett helt annat sätt och vice versa, filmen lyfter fram musiken, menar han.
George anser att filmer som har inspelade ljudeffekter och dialoger kräver att den spelade musiken förhåller sig exakt till originalet. Därför har dirigenten tekniska hjälpmedel som gör att timingen blir på millisekunden. Musiken till en stumfilm ger ett större handlingsutrymme.
– Jag brukar säga till orkestrarna jag dirigerar och jag har sagt det till Uppsala Kammarorkester (som är en helt underbar orkester) att spela till en stumfilm är som att spela med den värsta sortens operasångare eller balettdansör du kan tänka dig; De gör samma sak varenda gång, de andas inte, de anpassar sig inte. Men trots att musiken på sina ställen måste synka perfekt med filmen finns det långa partier där man kan skapa musikalisk konst. Det finns utrymme att andas och att skapa, säger George Morton.
Jonas Nyberg