Ledare

Jag har tidigare skrivit om problemet med att politiken aldrig har pratat om kulturens plats i vårt samhällsbygge och att det vanligtvis i det tysta finns gott om kritiker mot den offentliga finansieringen. När tillfälle ges dyker dock dessa kritiker upp i olika sammanhang, som i den nyligen uppblossade  debatten i Norrköping  och starkt ifrågasätter den offentliga finansieringen. I Norrköping påstod MUF att orkestern ”slukar” pengar. Kommunalrådet kallade oss för en bortskämd kulturelit och sedan var cirkusen igång. Symf och Musikerförbundet reagerade gemensamt i ett pressmeddelande mot just det ordvalet.

Var finns då grogrunden för att kommunalrådet ska göra sådan uttalanden?

Jag har tolkat Sophia Jarls uttalanden så att om det finns ett nationellt kulturpolitiskt intresse av att bevara konstmusiken trots obalans mellan intäkter och utgifter, ska en större del av ekonomiska ansvaret ligga på staten och inte på de kommuner där det råkar finnas en orkester.

Var det så Sophia Jarl menade kan jag hålla med. Det är kanske en tanke att i och med att staten sätter upp de kulturpolitiska målen var finansieringsmodellen bättre för den institutionella verksamheten som den var innan samverkansmodellen. Just nu har ett förslag presenterats om revidering av samverkansmodellen. Bromsa den utredningen ett slag och fundera på om inte fördelningen av anslagen för institutionerna åter ska fördelas av Statens Kulturråd.

Men det är naivt att tro att det bara handlar om ekonomi i balans även om det i debatten argumenteras för hur kulturlivet kan användas som en mer lönsam motor för stadsutveckling och ekonomisk tillväxt. Genom att förändra kulturprojektens inriktning påstår sig Sophia Jarl vilja stärka Norrköpings ekonomi och attrahera turister och investeringar. Men självklart finns det ett övergripande ideologiskt mål.

I Norrköping har nu den gängse nyliberala åsikten att alla bidrag till kultur är av ondo löpt amok. Allt som inte är ekonomiskt självbärande ska bort. Det är vanligtvis en åsikt framförd bara av företrädare, utan livserfarenhet, för vissa ungdomsförbund. Jag uppmanar moderaterna i Norrköping att ta den tanken ett steg längre. Vad i deras egen intressesfär ska få överleva endast om det står på egna ben ekonomiskt?  Var skulle man arrangerat den fantastiska ABBA-konserten om Louis De Geer-hallen förvandlats till köpcentrum eftersom den ska bära sig själv eller om alla bidrag till idrottsarenor tas bort, och så vidare. Grattis till det samhällsbygget! Vill man skapa en död stad är man verkligen på rätt väg.   

Alla verksamheter i ett samhälle går helt enkelt inte att driva på kommersiella grunder. Att Sverige, som trots allt är bland de 20 rikaste länderna i världen, som samhälle inte ska kunna avsätta pengar för att erbjuda konstmusik till rimliga biljettpriser skulle vara ett enormt demokratiskt misslyckande.

Låt gå för att man ställer krav på en rimlig ökad egenfinansiering, vilket sett till vad som händer nu är nödvändigt för alla, men låt institutionerna sköta det uppdraget utan politiska pekpinnar om vilken musik som ska spelas. Tycker man inte att en symfoniorkester i huvudsak ska få spela symfonisk musik blir det lite märkligt.

Vi har den senaste tiden haft en välbehövlig debatt om nödvändigheten av en armslängds avstånd även om vi i Norrköping nu pratar om en amputering. Även i Region Norrbotten har politikerna tappat insikten. Så här skriver man i beslutet om NEO som tragiskt nog är akut nedläggningshotad:

”I och med den tillväxt som sker i Norrbotten behöver Norrbottensmusiken arbeta med ett flexiblare musikutbud för att bidra till att skapa en tydlig och stark kulturell infrastruktur där större hänsyn tas till vad som efterfrågas i Norrbottens kommuner”. I Norrbotten styr en majoritet bestående av S, V
och C.

Sophia Jarl har en lösning: Mer ABBA.

I Symf och Musikerförbundets gemensamma pressmeddelande efterlyste vi ett tydligare kulturpolitiskt ställningstagande från kulturministern. Det behövs nu men vi väntar dessvärre fortfarande på det. Det är oroande.

 

Gunnar Jönsson

förbundsordförande