Ledare

Under pandemin fanns en poltisk samsyn kring kulturens utsatta roll. Det är därför en besvikelse att anslagen nu stannade där de gjorde. Visst finns det satsningar och positiva inslag, men vi har att se till oss själva och vår situation, och där drog vi ingen vinstlott den här gången. Vi får hoppas på att de extra miljarder som går till regioner och kommuner även kommer oss till del. Varje krona kommer nämligen  att behövas.

 

Ibland pratar man om den perfekta stormen – när olika faktorer kombineras och resultatet sammantaget blir mångfalt starkare än händelserna var för sig. Förutom anslagens i princip obefintliga uppräkning, har den första signalen om nivån på det normsättande ”märket” för lönejustering kommit. Kravet på 4,4procent i löneökning kan vara det högsta någonsin. Kanske slutar det vid 3,5 till 4 procent. Oavsett vilket blir avtalsrörelsen en utmaning. (Alla som tror att institutionerna generellt får anslagsökningar med motsvarande belopp räcker upp en hand!) Till detta kommer en hög inflationstakt och sviktande publiksiffror för många. Men eftersom kulturminister Parisa Liljestrand på sin presskonferens sa att hon skulle bevaka konsekvenserna av budgeten finns hopp om extra anslag vid behov som ett ljus i mörkret.

Det finns några slutsatser att dra av detta. Till oss i branschen:

Allas vår uppgift, arbetstagare och arbetsgivare, blir nu att informera politiker på alla nivåer om nödvändigheten att säkra institutionernas lönekostnadsökningar. De ekonomiska problemen, som föranledde extra insatser under pandemin till andra genrer, kanske drabbar oss nu.

Jag upprepar att vi på sikt måste komma ur det totala beroende av offentliga anslag för många av våra verksamheter. Det handlar om att, utöver de offentliga anslagen, få möjlighet att med andra finansiärer bygga upp rejäla reserver för år med kärvare ekonomi. En av orsakerna till de höga lönekraven är ju att det går bra för industrin. Däremot går det mindre bra för statsfinanserna som vi är beroende av. Hur ett nytt system för finansiering kommer att påverka vår profession måste självklart utredas grundligt för att se om det kan vara en framkomlig väg.

Om det värsta trots allt skulle inträffa, tuffa besparingskrav, är det viktigt att påminna alla och envar om vårt uppdrag och vilka som kan utföra det. Prioritera rätt yrkesgrupp helt enkelt. Utan musiker, ingen musik!

Till kulturpolitiker, gamla och nya, som jag hoppas läser Symfoni:

Det finns ingen som kräver att du kan allt första tiden på jobbet eller har full insikt i våra speciella förutsättningar och vilka effekter som blir av de beslut som fattas. Ett exempel är den tröghet i planering vi lever med. Ni planerar budget för 2023. Vi har i princip redan programmen klara för 2024. 2023 är redan intecknad sedan flera år bakåt och kontrakten är skrivna.

”Ibland är verkligheten och spökar”, sa någon nyss angående vallöften. Allt vi begär nu är att ni möter vår oro och våra analyser med just den inställningen att det är verkligheten som informerar er, och att ni lyssnar. En spökande verklighet baserad på den samlade branschens samlade långa, ibland dyrköpta, erfarenhet av vad fattade beslut får för effekter.

Men det är ingen jättepanik. Än.

Någon gång i i slutet av april – när vi har facit av avtalsrörelsen, de samlade anslagens storlek, vår publiks möjlighet att lägga pengar på kulturupplevelse i ett kärvt ekonomiskt läge – ja, då är det dags för vårändringsbudget. Senast då, men gärna tidigare, hoppas jag att vi har en samsyn om vad som behövs för utökad finansiering. Att återstartsutredningen verkställs till exempel. 

Därefter är det politikernas val som avgör hur framtiden ska se ut och får svara för det. Beslutandemakt och ansvar går som bekant hand i hand.

 

Gunnar Jönsson
Förbundsordförande