För ett tag sedan samlades ordförande för samtliga fackförbund från TCO, SACO och LO för 12 timmars samtal och föreläsningar om dagsaktuella frågor och kommande utmaningar. Mötet skedde strax efter Folk och Försvar och i kölvattnet av den debatt som uppstod om ordvalet att vi måste förbereda oss för att Sverige kan hamna i krig. En stor del av våra samtal kretsade runt fackens uppgift att bidra till totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret. Vad ska vi göra innan en eventuell kris och vad är vår uppgift. 

 

Även om Sverige kan komma att regeras efter så kallade fullmaktslagar ska trots allt samhällsfunktionerna – sjukvård, äldreomsorg, barntillsyn med flera – fungera så långt det är möjligt. Arbetsrätten, med undantag av de inskränkningar som Lagen om arbetsrättslig beredskap medför, ska så långt det är möjligt upprätthållas. Hur gör vi det om nyckelpersonerna i fackförbunden är inkallade? Hur kommunicerar vi med våra medlemmar med störningar i el- och nätuppkoppling? Det var ingen feststämning i salen men det fanns ett sakligt konstaterande att covidpandemin med dess tragiska höga pris av liv, kan ha gett oss en betaversion av hur ett dåligt förberett land drabbas av en nationell kris. 

 

Det fanns dock ljusglimtar. Ett av föredragen beskrev försvarsberedningens rapport ”Kraftsamling – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret”. För första gången, såvitt jag vet, omnämns kulturen som en viktig del av vårt totalförsvar: ”Att upprätthålla det samtida kulturlivet i form av bland annat bibliotek och andra kulturinstitutioner är också viktigt, både för individen och den nationella sammanhållningen. Kulturen bidrar till att skapa normalitet i vardagen, hantering av traumatiska händelser men också till underhållning och förströelse vid sidan av kriget.”

 

För oss, som för Churchill, är detta en självklarhet men det är mycket viktigt att detta skrivs, inte minst i tider när kulturens ekonomi är pressad. En följd av detta måste bli att om man pekar på betydelsen av kultur i krig, måste man se till att den redan i fred står stark och stadig. Då duger det inte att krympa anslagen till de kritiska nivåer som vi nu närmar oss.

 

Kanske typiskt Sverige att ett välkommet erkännande av kulturens betydelse kommer från försvarsberedningen i tid av oro, och inte av den övriga politiken i tid av lugn. Men faktum är att om man byter ut det sista ordet i citatet (se ovan)mot ”vardagen” blir det ett uttalande som beskriver nyttan redan nu. 

 

När det gäller ekonomin kommer nu illavarslande signaler. Institutioner lägger sparpaket och erbjuder avgångsvederlag. Vissa inför anställningsstopp. Det blir också mer vanligt att arbetsgivare tänjer på gränserna för våra yrkesroller. 

 

Vi har nationellt och internationellt en ordning för de olika uppgifter och roller som var och en i en ensemble har. Den ordningen har välförankrat stöd i såväl avtal som i branschsedvänja. Men när en arbetsgivare på egen hand vill definiera om yrkesrollen lokalt måste vi agera. Visst ska vi vara öppna för att utveckla verksamheterna under kontrollerade former. Förändringar i yrkesrollen är inte en lokal fråga!

 

2024 är ett jubileumsår för Symf. För 40 år sedan satt ett antal musiker på kvällarna och kanske slet sitt hår i arbetet med stadgar och annat praktiskt. Vi lever fortfarande upp till att vara ett förbund för musiker (instrumentalister och korister), nära medlemmarna. Det bevisas inte minst av att nästan 20% av de yrkesverksamma är förtroendevalda. En unikt hög siffra som vi har orsak att vara stolta över när många andra förbund har svårt att få sina medlemmar att engagera sig fackligt. Vi kan vara stolta över vad vi åstadkommit och oavsett hur vi formerar oss framåt är jag övertygad om att Symf-andan kommer att leva vidare. 

 

För övrigt anser jag att vi åter, likt under pandemitiden, ska ägna våra oumbärliga frilansare i avdelning 14 en särskild tanke. Det är de som just nu åter igen agerar krockkudde för att fasta anställningar ska kunna behållas. Minskat antal vikarier är en snabb sparåtgärd på kort sikt. Klokt i ett längre perspektiv? Inte det minsta! Men det finns jobb för överlevnad utanför institutionerna som frilansare skulle kunna få förtur till. Ge frilansarna den livbojen.

 

Gunnar Jönsson

förbundsordförande