Ledare

Nej, riktigt där är vi inte ännu. Men att vi närmar oss kritiska ekonomiska brytpunkter på en del institutioner är nog ställt utom allt rimligt tvivel. Ingen del av samhället kommer att gå opåverkad av nuvarande ekonomiska situation, men då våra musikinstitutioner efter många år av otillräckliga anslagsuppräkningar redan har bidragit med stora besparingar blir frågan: När är gränsen nådd? Om konsekvensen blir personalnedskärningar är det inte den konstnärliga personalen man ska offra först. Jag upprepar: Man måste se till vad som är kärnverksamheten i uppdragen.

 

Jag gick förbi Drottninggatan 21 i Stockholm för att kolla om skylten ”Kulturdepartementet” satt kvar, eftersom det måste vara känt hos ministern hur läget är, men ändå inte kommit några uttalanden därifrån om hur man ser på den ekonomiska kris som nu närmar sig för institutionssektorn. Ur en intervju av Matilda Källén med kulturministern publicerad i DN 18/10 citerar jag följande avsnitt:

” Du har själv drivit linjen att kulturen inte ska göra sig beroende av statliga medel. Är det något du omvärderat under det här året?

– Inte alls. Tvärtom. Viss kultur behöver alltid vara offentligt finansierad, vi behöver till exempel kunna visa upp vårt kulturarv, men under det här året har jag sett flera helt lysande exempel på kultur som inte är beroende av offentliga medel. Jag tror att kulturen blir mer självständig om den står på flera ben.

(…) men jag tror inte att vi ska prata om att dra ner på offentliga medel, det blir fel ingång i diskussionen.”

 

Om nu insikten finns att vissa konstformer inte kan stå på egna ben, att samhället har ett ansvar, var finns besluten om att man måste säkerställa den mest basala finansieringen så att löner och hyror kan betalas? Jag vet att jag skrivit om detta förut men det är så uppenbart att det är en sak att framstå som ansvarstagande i ord och en annan sak att göra det i handling. Därför duger det inte att gömma sig bakom ”Det är en budget som tar ansvar i en extremt svår tid”. Även en livskraftig planta kan man långsamt ta död på om man inte vattnar tillräckligt. Men det märks inte på en gång. Sophia Jarl var kanske en testraket trots allt.

 

Två stora kollektivavtalskonflikter har vi sett under hösten. Inom tjänstemannafamiljen varslade Unionen (TCO) tillsammans med Sveriges Ingenjörer (SACO) om strejk för att teckna kollektivavtal med Klarna. I slutändan kom man fram till att Klarna nog i huvudsak var en bank och avtal tecknades istället med Finansförbundet (TCO). Två förbund strejkade och ett tredje tecknade avtalet vilket kanske inte är så vanligt. Det skedde dock i gott samförstånd  mellan förbunden. Det viktiga är att det skrivs kollektivavtal. 

 

Likaså med Tesla. Den svenska modellen är värd att försvara som princip. Inte minst sett till tidigare EU-debatter om lagstadgade minimilöner där ett av Sveriges viktigaste argument mot en statlig reglering av lönenivåer var just att här kommer parterna överens. Men för att det ska vara trovärdigt måste vi hålla organisationsgraden uppe. I tjänstemannafamiljen som Symf ingår i ökar den. Vi måste fortsätta att arbeta hårt och målmedvetet för att nya kollegor i våra ensembler så snabbt som möjligt ansluter sig till den gemenskapen. Det är endast med en hög organisationsgrad som vi kan agera med kraft och självförtroende. Och det kommer vi att behöva göra. 

 

Det finns en verklighet även utanför kollektivavtalens ram. Många hos oss accepterade arbetsmetoder, utöver de förhandlade, utmanas nu i allt större utsträckning. De utmanas därför att de avviker från den övriga arbetsmarknadens principer. Men våra avvikelser har inte vuxit fram av en slump. De är resultat av lång erfarenhet av hur vi praktiskt får hjulen att snurra. Ett smörjmedel som är bra för både oss och arbetsgivarna, men framför allt publiken som får se, höra och uppleva en ensemble som orkar prestera. 

Bara för att man på Almega och andra arbetsgivarorganisationer jobbar efter vissa  metoder behöver de inte passa oss. Arbetstidsuttaget är en sådan fråga. Om man till exempel inte inser värdet av all den obetalda arbetstid som instrumentalister och korister bidrar med, i kombination med att de anställda utan ersättning håller med egna övningsrum hemma, kommer vi att få problem. Är målet att få allting reglerat i enlighet med arbetsmarknaden i övrigt så går det naturligtvis. Tro inte att vi i så fall bjuder på en enda minut. Resultatet blir att verksamheterna inte kommer att fungera. Är det värt det?

  

 

Gunnar Jönsson

förbundsordförande

 

* Barkbrödssymfonin