Några av er kommer kanske ihåg författaren Bo Balderson. En mytomspunnen pseudonym som skrev deckare med ”Statsrådet” och ”Adjunkten” som huvudpersoner. Hade Bo Balderson sett dagens (19/9) presskonferens med vår kulturminister hade kanske en ny bok kommit med titeln ”Statsrådet som abdikerade”. En minister som uppenbart var stolt över att ur ett reformutrymme på 60 miljarder lyckats utverka en svindlande summa på strax över 100 miljoner till sitt departement. 

 

Helt uppenbart så upplyft av lycka och stolthet över att få sitta med runt Sveriges viktigaste beslutsbord att hon helt glömt bort sitt huvuduppdrag: Att arbeta för ett stabilt och hållbart kulturliv. Oavsett frågorna om hur hon såg på konsekvenserna av den svaga budgeten blev svaret i år (förra året skyllde hon på kampen mot inflationen) att regeringen är en helhet som tar ansvar för hela budgeten, att det är krig i närområdet, Nato-anslutning som kostar pengar och att det är viktigt att rusta skyddet för kulturarvet.  

 

Apropå det sista kanske det hjälpt att innan man fattade beslut läsa följande rapport, som jag tidigare citerat ur: ”Kraftsamling: Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret.” Här kan man läsa följande:

”Att upprätthålla det samtida kulturlivet i form av bland annat bibliotek och andra kulturinstitutioner är också viktigt, både för individen och den nationella sammanhållningen. Kulturen bidrar till att skapa normalitet i vardagen, hantering av traumatiska händelser men också till underhållning och förströelse vid sidan av kriget.”

 

Lösningen av finansieringsproblemen för det regionala kulturlivet i och med det oförändrade anslaget till samverkansmodellen, är att genom de skattesänkningar som nu genomförs ökar man den disponibla inkomsten och gör valet att köpa exempelvis ett konsertabonnemang enklare enligt regeringen. Med andra ord, vill man som institution överleva, kan man höja biljettpriserna, och med det självfinansieringsgraden, och hoppas på det bästa. 

Vänta nu, var har vi hört det förut? (Tips: läs artikeln på sidan 6!) 

 

Jag har i och för sig länge förespråkat tanken på att kulturen måste frigöra sig mer från den offentliga finansieringen för att inte vara så beroende av politiska åsiktssvängningar. Men om det ska till ett systemskifte ska det ske i goda tider, inte i tider med en hel bransch i ekonomisk kris. 

 

Med tanke på att regeringen anser att kulturen ska ses som en basnäring, hade det varit på sin plats att damma av de gamla krisstöden som en gång i tiden delades till dåtidens basnäringar som teko- och varvsindustrin.  

(Skr. 2023/24:111: ”Regeringen anser att de kulturella och kreativa branscherna bör ses som en ny typ av basnäring i Sverige, som inte bara skapar arbetstillfällen i de berörda branscherna utan även tillväxt och innovation i andra sektorer.”)

 

Finns det inget snällt att säga om budgeten? En bra satsning är den stora satsningen till Skapande Skola. Att fler unga får möjlighet att komma i kontakt med olika sorters kulturgenrer är med all säkerhet till fördel för vår konstform i tider av Idol och Talang, där musik längre än tre minuter är långtråkigt. Fungerar det, skapar det över tid det en bra grund för framtida utövare och konsumenter av kultur och kortsiktigt skapar det säkert fler arbetstillfällen. Problemet är bara att med Parisa Liljestrands politik är det osäkert om det kommer att finnas någon kultur kvar att ta del av. 

 

Det är också bra att man, utöver att äntligen verkar komma igång med renoveringen av operahuset i Stockholm, också ser över hyresmodellen för helstatliga institutioner. I bästa fall slutar det med att rundgången av hyrespengar med Statens Fastighetsverk som nav kan upphöra och att omkostnaderna för detta går till institutionerna istället. 

 

Nu är det som det är. Det vi kan göra är att fortsätta ge vår, efter pandemin alltmer återvändande publik, de minnesvärda konserter och föreställningar den är van vid. Ta hand om och vårda kontakterna i vänföreningarna. Statsbudgeten är bara en del av den totala finansieringen, och att hitta regionala och lokala ambassadörer kan för de lokala institutionerna vara den viktigaste uppgiften de kommande månaderna inför kommande budgetbeslut.

 

Gunnar Jönsson
Förbundsordförande